Bakom den mjuka fasaden
 

Bakom den mjuka fasaden

– en kritisk granskning av antroposofin

av Håkan Blomqvist

Mitt under andra världskrigets intensivaste skede 1941, skrev statsvetaren Herbert Tingsten en bok med titeln Idékritik. Kulturradikalen Tingsten var på sin tid en mästare i att granska ideologier och läror av olika slag. Men grundläggande idékritik är sällsynt idag, åtminstone vad det gäller religiösa och nyandliga läror. Det märks särskilt tydligt ifråga om antroposofin. Det vanliga är att journalister skriver tämligen devota och okritiska artiklar om Rudolf Steiner och antroposofisk verksamhet. En studie av de senaste årens artiklar visar rubriker som "Järna – en oas för människan" i Miljömagasinet (1), "Här vågar unga öppna sina sinnen" från Nerikes Allehanda (2) eller "Vigs ängar sätter guldkant på ålderns höst" från Göteborgs-Posten. (3) De flesta journalister skriver bara om det yttre – inte om idéerna. Man tittar hellre än tänker. Kanske en följd av att vi fått ett bildsamhälle – det är yta som gäller. Ytterst få frågar efter idéerna.

För att balansera bilden av antroposofin som det mjuka alternativet presenteras i det följande något som saknas i vår kulturdebatt, i det offentliga samtalet, nämligen en grundläggande idékritik av antroposofins kunskapssyn och världsbild.

 

Den historiska bakgrunden

Rufolf Steiner föddes 1861 i dåvarande Österrike-Ungern, som son till en ganska fattig järnvägsarbetare och en mycket from katolsk mor. Som ung var Steiner överkänslig och hämmad. Han grät när han såg blommor vissna. (4) Familjen flyttade så småningom till en plats nära Wien så att Steiner kunde gå på den tekniska högskolan och där studera matematik, fysik, kemi och biologi. I Wien träffade han den inflytelserike teosofen Friedrich Eckstein och introducerades i hans krets av vänner med intresse fär teosofi och mystik. Men han knöt också vänskapsband med radikala aktivister som feministen Rosa Mayreder.

Det stora intresset för Goethe ledde till att han inviterades till Weimar för att under sammanlagt sju år arbeta med utgivningen av Goethes vetenskapliga skrifter. På fritiden skrev han en avhandling i filosofi som senare skulle bli den filosofiska grunden för den antroposofiska världsbilden. 1891 fick Steiner sin doktorstitel i Rostock. Avhandlingen hade den långa titeln "Kunskapsteorins grundfråga med särskild hänsyn till Fichtes

vetenskapslära. Prolegomena till det filosofiska medvetandets förståelse av sig självt". Det huvudsakliga innehållet i avhandlingen publicerades ett år senare med titeln "Sanning och vetenskap. Förspel till en frihetens filosofi".

Johann Gottlieb Fichte (1762-1814) blev Steiners stora filosofiska inspirationskälla. Fichte, som i sin tur utgick från Kant, förnekade den materiella tillvarons verklighet. Det är jaget som skapar den yttre verkligheten, ansåg han. Kunskapens urkälla var "den intellektuella åskådningen". Med denna romantiska idealism hade Fichte trollat bort alla föreställningar om en objektiv yttervärld. Inte undra på att Steiners filosofi blev ett subjektivistiskt sammelsurium med denna grund.

1897 flyttade Steiner till Berlin och blev ansvarig utgivare för tidskriften Magazin für Literatur, en post han innehade till september 1900. Han blev snart välkänd i intellektuella och radikala kretsar bland annat som god vän med anarkisten och ateisten John Henry Mackay. 1899 gifte han sig med änkan till Anna Eunicke, mor till fem barn. Äktenskapet blev kort och hon lämnade Steiner efter några år.

En genomgång av Steiners artiklar i Magazin für Literatur visar inget intresse för teosofi eller ockultism. Tvärtom hävdar Steiner i dessa artiklar en kritisk, naturvetenskaplig ståndpunkt och avfärdar allt tal om överfysiska världar: "Vi som har denna livsåskådning är en liten skara, men vi måste kämpa för vårt evangelium, så att ett nytt släkte skall kunna leva med tillfredsställelse utan kristendom och utan utblickar på det hinsides." (5) Men omkring år 1900, som var en kritisk period i Steiners liv, fick han en stark Kristusupplevelse som förändrade honom. Han talar själv om att "andligt ha stått inför Golgatamysteriet". (6) Steiners katolska uppfostran spelade här uppenbarligen in som förklaring till händelsen.

Steiner återupptog intresset för mystik och gav ut en liten skrift som förklarade den esoteriska betydelsen av en av Goethes berättelser. Teosofiska sällskapet i Berlin intresserade sig för skriften och inviterade Steiner som föredragshållare. Där höll han bland annat föredraget "Kristendomen som mystisk verklighet".

I Teosofiska sällskapet träffade Steiner Marie von Sivers, en aristokratisk kvinna av rysk härkomst. 1902 for de till London där Steiner introducerades för Annie Besant. Det var mycket på grund av Marie von Sivers inflytande som Steiner blev aktiv teosof och 1902 utnämnd till generalsekreterare fär den tyska sektionen av Teosofiska sällskapet. Övergången från Goethe-specialist till ockultist och teosof förvånade många, speciellt med tanke på Steiners tidigare hånfulla kommentarer om teosoferna där han bland annat förklarat att "deras inre upplevelser inte är något annat än hyckleri". (7) Steiners kanske bittraste kritiker, kännaren av gnosticismen Hans Leisegang gjorde också ett stort nummer att att Steiners årslön som generalsekreterare var på 30 000 mark, en ekonomiskt tryggad tillvaro som var långt från den tidigare mera bohemiska och osäkra.

Åren 1902-1913 höll Steiner föredrag och skrev böcker inom teosofins ram. Men den teosofi han förespråkade var i flera stycken långt från Blavatskys. Steiner var i grunden och botten en kristen mystiker och ville bygga sin lära på det egna skådandet i andevärlden. Detta ledde till en allt mera fördjupad motsättning till Besants idéer, speciellt sedan hon fört fram den unge Jiddu Krishnamurti som den nya Messias. De tyska teosoferna krävde 1913 Besants avgång men istället uteslöts den tyska sektionen från Teosofiska sällskapet. De flesta medlemmarna följde Steiner, som grundade Antroposofiska sällskapet.

Under sin tid som teosof skrev Steiner några av de verk som senare kom att räknas som grundläggande för den antroposofiska världsbilden. "Teosofi" samt "Hur uppnår man kunskap om de högre världarna" utkom 1904, "Grunddragen av vetenskapen om det fördolda" publicerades 1910.

1914 gifte sig Steiner med Marie von Sivers. Men det var inte ett äktenskap i vanlig bemärkelse. Författaren Peter Cornell skriver: "Steiner ansluter sig till de stora invigdas tradition också i sin yttre livsföring. Han är renlevnadsman, absolutist, vegetarian och sexuellt avhållsam. Båda hans äktenskap hade karaktären av kamratäktenskap utan erotiskt samliv." (8)

Från 1913 och framåt arbetade Steiner huvudsakligen på att bygga upp det Antroposofiska sällskapet som fick sitt högkvarter i Dornach, nära Basel i Schweiz. Rörelsen spred sig snabbt över Europa och etablerades i Sverige redan 1913. Under sina sista år attackerades Steiner hårt av olika nationalsocialistiska grupper. Den stora byggnaden Goetheanum stacks i brand nyårsnatten 1922-23. Tyngd av bekymmer och en stor arbetsbörda avled Steiner den 30 mars 1925.

Rudolf Steiners antroposofi är sammansatt av flera element. Från Fichte hämtade han subjektivismen, från teosoferna idéerna om karma och reinkarnation. Dessa blandade han med europeisk ockultism och föreställningar från Goethe. Till skillnad från teosoferna sätter han Kristus i centrum, varför hans lära får betraktas som en form av kristen mystik i den gnostiska traditionen.

Steiners litterära produktion är mycket omfattande. Förutom cirka 6 000 föredrag som nedtecknats finns en mängd verk av Steiner själv. Han samlade produktion är på cirka 350 band. Det första man slås av vid en läsning av Steiner är hans tröttande brist på koncentration. Det tar ofta flera sidor innan han kommer fram till vad han vill säga. Ordrikedomen och den grundläggande avsaknaden av klart innehåll ger ett minst sagt flummigt intryck. "Åtta volymer av vanvett", var den tyske filosofen Kants kommentar till Swedenborgs uppenbarelser. I Steiners fall kan man tala om 350 volymer av vanvett.

Antroposofins kunskapsväg

Antroposofer är alltid mycket noga med att framhålla att deras lära inte är en tro utan bygger på kunskap. Men kunskap i vetenskaplig bemärkelse är alltid något som skall kunna kontrolleras av vem som helst som skaffar sig tillräcklig utbildning. Så är inte fallet i antroposofin. Hela läran vilar på Steiners auktoritet. Antroposofernas svar är att Steiner utsagor kan kontrolleras av den som följer den antroposofiska utvecklingsvägen och själv blir skådare i andevärlden. "En människa , som en gång har börjat göra sådana iakttagelser och sedan upplever hur de ständigt bekräftas, har nått fram till den inre erfarenhet som aldrig låter sig resoneras bort, och som ingen kan ta ifrån henne", skriver Frans Carlgren i Den antroposofiska kunskapsvägen. (9)

I sin bok Hur uppnår man kunskap om de högre världarna har Steiner själv givit en handledning hur man kan bli skådare i andevärlden. Vägen är studier, meditation och moraliskt övande. Steiner förklarar att känslor och tankar är lika verkliga som bord och stolar. Känslor och tankar är i själva verket inte bara inre upplevelser utan har del i en objektiv andlig värld. Första stadiet i skådandet består i att studera andevetenskap: "Han bör till utgångspunkt ta skrifter som själva härstammar från dylika uppenbarelser under meditation. Sådana skrifter finner lärjungen i den mystiska, den gnostiska och den nutida andevetenskapliga litteraturen." (10)

Med studier och meditation förbereds lärjungen för kontakt med andevärlden.. Genom att umgås med sina tankar och känslor som om de vore ting kommer så småningom översinnliga väsen att framträda för den inre synen: "För lärjungen uppenbaras så småningom sanningar från den andliga världen. Han hör denna värld tala till sig. Alla högre sanningar ernås genom sådant "inre tal"." (11)

I ovanstående beskrivningar ligger antroposofins grundläggande kunskapsteoretiska misstag.: tron eller övertygelsen att visioner och auditioner ger kunskap om en reellt existerande andlig värld. Som åtskilliga biologer och religionspsykologer klarlagt är dylika inre upplevelser endast en återspegling av det egna minnets innehåll. Man får tillbaka vad som en gång stoppats in, vad man läst, sett och hört. Alla religiösa upplevelser förutsätter inlärning av en viss tradition, något som Steiner också förklarar som första steget i skådandet. Den som läst antroposofi kommer att få visioner i enlighet med Steiners beskrivningar – precis som en teosof tycker sig få kontakt med mästarna i Tibet och en kristen med Jesus. Upplevelserna kan vara mycket omskakande men de är dock bara ett slags drömmar i dagsmedvetenhet.

Alla mystiker och visionärer presenterar olika och helt oförenliga budskap från andevärlden. Det går aldrig att bygga upp en enhetlig världsbild utifrån mystikers visioner. Alla säger mot varandra. Det är vattentäta skott mellan världarna. Om man som antroposoferna försöker att bygga ett samhälle på mystik, hamnar man ofelbart i auktoritetstro. Och auktoritetstro är aldrig förenlig med demokrati. Steiners åsikt "att det rena, i sig arbetande tänkandet kan ge upplysningar om världen, livet och människan" är en illusion och en mycket farlig sådan. (12)

Steiners och andra antroposofers påståenden att det skulle gå att skilja på äkta översinnliga varseblivningar och hallucinationer leder till total subjektivism. Den svenska antroposofen Frans Carlgren menar att äkta visionära erfarenheter skiljer sig från hallucinationer genom att de får en "djupgående betydelse för människan och hennes fortsatta liv, medan de rent illusionära upplevelserna inte har några sådana följder". (13) Carlgren är tydligen helt okunnig om alla mystiker som tagit sina upplevelser på blodigt allvar och inrättat hela sitt liv efter dem. Steiner avfärdade för övrigt flera andra ockultisters uppenbarelser som falska. Om teosofen Charles Leadbeater skriver han t.ex. "Jag kan tala helt öppet om Leadbeaterhistorien, eftersom jag alltid har ansett det viktigt att avfärda de metoder med vilka han får sin ockulta information." (14)

Antroposofins så kallade kunskapsväg är ingen väg till kunskap utan en illusionernas och fiktionernas väg. Beteckningen andevetenskap är en motsägelse. Steiners lära har inget gemensamt med verklig vetenskap. En ganska naturlig reaktion inför Steiners andevetenskap ger den engelske psykiatrikern Anthony Storr i sin bok Feet of Clay: "Hans trossystem är så uppenbart bisarrt att rationella skeptiker bara kan dra slutsatsen att det handlar om vanföreställningar… Hans så kallade "tänkande", hans påstådda förmåga att se det översinnliga, ledde till en syn på världen, på universum och på den kosmiska historien som inte stöds av några som helst belägg, som går stick i stäv med praktiskt taget allt som den moderna fysiken och astronomin har upptäckt och som mest av allt liknar science fiction." (15)

Världsbild och livssyn

Antroposofin är en magisk världsbild där allting styrs av goda eller onda andemakter. Den är den i vår tid kanske klaraste uttrycket för en gnostisk livshållning. Gnosticismen, av gnosis=kunskap, konkurrerade med kristendomen om makten under de tre första århundradena efter Kristus. Den lärde att människan är fången i den onda materien och att hennes uppgift är att med hjälp av den andliga kunskapen återvända till sitt urhem – andevärlden. Steiner uttrycker det så att människan "måste befrias från jorden, i det att en del av hennes väsen bringas tillbaka till den andliga världen." (16)

Alla antroposofiska aktiviteter är underordnade denna grundläggande inställning till den jordiska tillvaron. Att detta måste skapa en kluven känsla inför den materiella verkligheten är givet. Rädslan för att inte vara tillräckligt andlig finns så att säga inbyggd i systemet. Människor skiljer sig från varandra just genom i hur hög grad de lyckats bemästra sina passioner och känslor. Antroposofen strävar ständigt efter förfinade önskningar och begär för att på så vis stiga högre i den andliga hierarkin. Man ser ner på människor som fortfarande lever jordiskt och köttsligt. Andlig högfärd över att ha kommit längre i utvecklingen är mycket vanlig i antroposofin.

Som de flesta religiösa och ockulta sekter har man en synnerligen naiv syn på framtiden, då den egna läran vunnit gehör i hela världen och omfattas av alla människor, vilket naturligtvis också innebär att man har den politiska makten. I en artikel i Antropos kommenterar dr. Hans Mändl framtiden på följande sätt: "Han (Rudolf Steiner-HB) har ofta målat den kommande epoken i de skönaste färger. Den kommer att bli en tid då det innerligaste broderskap skall råda bland människorna, då endast andevetenskap skall anses vara sann kunskap…". (17) Att byta ut vetenskapen mot andevetenskap vore en återgång till medeltiden, något som doktorerna Steiner och Mändl inte tycks ha insett.

En populär myt i new age- och nyandliga kretsar i Sverige är att Norden är beskyddat av högre makter och att en stark och orädd andlig ledare skall framträda här snart. "Enaren kommer från Norden", säger man i new age-kretsar. Motsvarande myt dök som bekant upp i Tyskland under 1920- och 30-talet. Det psykologiska klimat som skapades därav hjälpte Hitler till makten. Även Steiner talar i högstämda ordalag om Norden och i Antropos februarinummer 1968 kunde man läsa följande förklaring: "Från Norden skall den nya kulturimpulsen utgå, ty genom det nordliga läger är här sambandet mellan den materiella och eteriska strukturen redan uppluckrad av naturen." (18)

Den gnostiska världsbilden och människosynen inom antroposofin, kan betecknas som en flyktfilosofi, ett misslyckat sätt att hantera en svår verklighet. Man söker trygghet och tröst i en magisk världsbild.

Livsfientlig asketism

Antroposofin har kritiserats uitfrån många synpunkter. Men den i mitt tycke värsta effekten av Steiners lära är demoniseringen av driftslivet. Psykologiskt sett kan man tala om ett renhetssyndrom, en närmast sjuklig rädsla för det sexuella och jordiska. Antroposofins ideal är det kristna asketiska levnadssättet och här används ockultisternas klassiska metod att skrämma människor för det egna känslolivet.

Steiner skriver: "Därför är moralisk utveckling alltid någonting asketiskt. Detta asketiska måste bara förstås på rätt sätt. Det är alltid ett övande i att bekämpa det animala." (19) Och vidare: "… människan har möjligheter till utveckling, att hon kan luttra och rena sina drifter och lidelser genom sina högre själsförmögenheter." (20) Antroposoferna skrämmer sina lärjungar på två sätt i denna fråga. Dels genom att påpeka att individer som har sina lägre känslor kvar efter döden, får ett helvete i astralvärlden för där finns inga möjligheter att tillfredsställa begären. Dels säger Steiner också att det finns väsen vilka till sin näring har lidelser och begär så att den som ger efter för sina känslor blir mer och mindre besatt av dessa väsen. Tankar och känslor är kopplade till olika varelser i andevärlden. Aggressivitet och sexualitet är sammanbundna med onda väsen.

Direkt psykologiskt osunt är följande råd som ges i Hur uppnår man kunskap om högre världarna: "Lärjungen strävar efter att bibehålla sin lugna sinnesstämning, vare sig han träffas av sorg eller glädje" (21) och på ett annat ställe: "Beror det på något annat än mig själv om jag förargar mig eller ej, då är jag inte herre över mig själv eller – ännu bättre uttryckt – jag har ännu inte funnit "härskaren" inom mig." (22) Vidare förklarar Steiner att det är det "ofrivilliga gråtandet" som skall undertryckas.

Som väl varje psykolog och något så när bildad människa vet idag så är undertryckandet av känslor bland det sämsta råd man kan ge, speciellt åt unga människor. Om man dessutom skrämmer dem med att känslorna har demoniskt ursprung så har man alla chanser att skapa en neurotisk, känslomässigt stympad individ. Vad händer t.ex. med den tonåring som verkligen tror på följande Steineruttalande: "Lucifer är den som drar ner det sant mänskliga till emotioner, egoismer eller himlastormande svärmerier." (23)

Steiner var emot sexualupplysning därför att det förde ner kärleken till "sexualitetens demoner". Att erotik är ett uttryck för materialistiskt tänkande framgår på flera ställen i hans skrifter. Sexuell njutning för dess egen skull är en omöjlighet i antroposofin såvida man inte vill falla i demoners grepp. I ett föredrag i Dornach 1923 säger Steiner: "I civilisationens tal om sexualitet är, kan man säga, mycket av det inbegripet, som idag eftersträvas som s.k. sexualupplysning. I detta intellektualiserade tal om sexuallivet lever kärlekens demonologi." (24) Rädslan för driftslivet tar sig hos Steiner ofta rent bisarra uttryck. Vulkanutbrott beror på "onda passioner" (25), fantasikontinenten Atlantis sjönk i havet därför att "lägre andeväsen" frestade människorna att använda "fortplantningsdrifterna" på ett otillåtet sätt (26) och vår svenske författare August Strindberg fick sitt intensiva kvinnohat därför att i en tidigare inkarnation levat som nymfoman i antikens Rom (27). Den stackars antroposofiske lärjungen får dessutom veta att han skall "betrakta livet som ett medel för arbete och inrätta sig i överensstämmelse därmed." (28)

Antroposofin framstår som en glädjelös, njutningsfientlig, luthersk pliktmoral. Den är psykologiskt osund, neuros- och ångestskapande. Sexuellt förtryck och rädsla för känslor är antroposofins kännemärke.

 

Demoner och svarta magiker

En sida av Steiners lära, som antroposofer inte gärna presenterar offentligt, är demonologin. Orsaken är förstås att den även för den troende antroposofen måste te sig väl fantastisk och bisarr. Steiner räknade med tre kategorier av onda väsen: luciferiska, ahrimanska och de s.k. asuras. Något förenklat skulle man kunna säga att de luciferiska väsendena är upprorsandar, som förkastar den gudomliga ordningen och vill gå sin egen väg. Vid ett föredrag i Dornach oktober 1917, berättar Steiner om en maktkamp i andevärlden: "Denna kamp, som tog sin början i begynnelsen av fyrtiotalet (1840-HB), slutade med att vissa andliga väsen, som under dessa årtionden uppträtt som rebeller i den andliga världen, besegrades och stöttes hösten 1879 ned som mörka andar i området för människoutvecklingen. De lever alltså nu bland oss, och de lever så bland oss, att de sänder in sina impulser inte bara i vår världsuppfattning utan i vår känsla, i våra viljeimpulser och även i våra temperament." (29)

Återigen finner vi här den mycket osunda demoniseringen av känslolivet. Luciferiska andar besätter alla människor som inte vill finna sig i gudomlig ledning. En mycket populär skrämselmetod i religiösa kretsar är att förklara att alla som inte tycker likadant är satanister eller demonbesatta. Steiner skriver t.ex. följande om den dåvarande amerikanske presidenten i USA, Woodrow Wilson: "… det finns en demonisk besatthet i hans undermedvetna. Där bor något som inger honom hans tankar. En demon, som naturligtvis framträder på ett speciellt sätt hos en amerikan på 1900-talet, talar genom hans själ." (30)

Ahriman är speciellt viktig i den antroposofiska demonologin. Människor som är påverkade av ahrimanska andar försöker sprida ateistiska och materialistiska läror. De som bara koncentrerar sig på den materiella verkligheten är offer för dessa demoner: "Att i människan döda och förmörka medvetandet om att hon är en avbild av gudomen, det eftersträvar de ahrimanska väsendena i vår tid för medvetenhetssjälen och de gör det med hjälp av allehanda raffinerade vetenskapliga medel." (31)

Om jag själv idag skulle ta det här resonemanget på allvar skulle det innebära att jag var besatt av både luciferiska och ahrimanska andar, eftersom jag kritiserar antroposofin utifrån en ateistisk och materialistisk världsåskådning. Dessutom är jag enligt Steiner fysiskt och psykiskt sjuk: "… i varje sådant fall där människan förnekar "Gud Fader" – alltså något gudomligt över huvud taget… uppträder en verklig äkta fysisk brist i människokroppen. Att vara ateist betyder för en andevetenskapare att vara sjuk i något avseende." (32)

Antroposoferna har också en egen variant av antikrist. Enligt Steiner skall nämligen Ahriman födas i fysisk kropp i en snar framtid för att förleda världen. Diskussioner om denna kommande antikrist hittar man lite varstans i olika antroposofiska tidskrifter. Man spekulerar friskt i vem denne "man" kan vara. Särskilt den engelske teosofen Benjamin Cremes påståenden 1982 att Kristus återkommit och bodde i London vållade ett förnyat intresse som bl.a. märktes i tidskriften Antropos. I ett föredrag 1917 avslöjade Steiner att en grupp svarta magiker kommer att försöka introducera antikrist: "Det finns västerländska broderskap som vill motverka Kristusimpulsen och i hans ställe sätta en annan individ som aldrig uppträtt i det fysiska – en eterisk individ, mycket starkt Ahrimansk… Denna andra varelse, som dessa broderskap vill ha som härskare, kommer att kallas "Kristus" av dem". (33) I samma föredrag kallar Steiner denna individ för "Antikrist" och påpekar att han kommer att framträda under 1900-talet.

Steiner skiljer på arbetssätten för de västerländska och österländska sataniska broderskapen. De västerländska grupperna sprider materialismen på alla sätt de kan, bl.a. fångar de upp människors själar efter döden för att för egna syften hålla själarna kvar inom "jordsfären". Steiner levererar den fantastiska förklaringen att dessa västerländska broderskap låg bakom spiritualismen. Man ville få mänskligheten att tro att bakom medierna endast fanns "högre naturkrafter", (34) men istället bildades föreställningen om de dödas andar. Ett underligt sätt att sprida en materialistisk världsbild får man väl säga.

Österländska sataniska broderskap arbetar genom att låta demoniska väsen klä sig i människors avlagda eterkroppar. Dessa väsen inspirerar sedan till olika former av dyrkan: "Förfädersdyrkan introduceras, men förfäderna som dyrkas är helt enkelt de demoniska varlelser som har iklätt sig förfädernas eteriska kroppar." (35)

Den tredje onda principen som Steiner laborerar med har fått benämningen Asuras. Dessa demoniska andar griper tag i människans innersta – medvetenhetssjälen - och drar ner den till det sinnliga. De river ut jaget så att det för evigt är förlorat till de asuriska makterna. (36) Steiner förfasar sig över "… storstädernas kaotiska orgier av ändamålslös sinnlighet". I dessa, menar han, "… ser vi redan groteska helveten som måste härledas från de andar som vi kallar de asuriska." (37)

Demonläran kan ibland ta sig ganska absurda och drastiska former. Den kände nynazisten Klas Lund, en av ledarna för Vitt ariskt motstånd (VAM), placerades vintern 1987, ett år före sin frigivning från ett fängelestraff, på en gård som några antroposofer driver. Vistelsen blev en stor besvikelse för Klas Lund. Han fick nog och rymde när antroposoferna hängde vitlöksklasar utanför hans dörr för att "driva ut onda andar". (38)

Det kan inte vara lätt för en ren och trogen antroposof att fungera i vardagsverkligheten. Som äkta gnostiker har Steiner demoniserat den fysiska tillvaron, materien, drifts- och känslolivet. Kvar blir inget annat än ett negerande av verkligheten och människans fysiska tillvaro.

 

Rasismen

Från teosofin övertog Steiner föreställningen att människans andliga utveckling försiggår genom ett antal olika rotraser. Därmed är rasismen ofrånkomlig och så att säga inbyggd i systemet. Den högst utvecklade rasen är den ariska, som naturligtvis Steiner själv tillhör. De färgade raserna representerar enligt Steiner olika tidigare utvecklingsfaser i mänskligheten.

I föredraget "Den andliga bakgrunden till motsättningar mellan folkgrupper", hållet i Stuttgart den 13 februari 1915, presenterar Steiner en mycket grov rasism: "Människorna har sin vita hudfärg av det skälet, att det andliga då verkar i huden, när det vill stiga ned på det fysiska planet… där, varest de blir tillbaka, antar en demonisk karaktär, inte fullständigt genomträger köttet, där uppträder inte den vita hudfärgen, därför att där finns atavistiska krafter, som inte låter det andliga komma i samklang med köttet." (39)

Här får alltså färgade veta att de har sin mörka hudfärg därför att de i sig har demoniska krafter och är lägre andligt utvecklade. Som om detta inte skulle räcka förklaras negern också ha en "stelnad eterkropp". Man undrar onekligen hur antroposofin sett ut och Steiner själv varit färgad?

Rasfrågan diskuteras då och då i antroposofiska tidskrifter. Ett exempel är "Den vita rasen i sitt förhållande till den svarta: Tankar kring ett aktuellt problem" av L F C Mees. Genom sina vistelser i Afrika har denne Mees på platsen kunnat studera resultatet av de färgades "stela eterkropp" som gör dem mindre intelligenta.: "Som karakteristik skulle man kunna säga, att negrerna till största delen verkligen stannar i sin utveckling vid tolv års ålder, fast det naturligtvis finns undantag. Därför är undervisningen i högre skolor för de flesta afrikaner så svår." (40)

Eftersom de färgade bär på demoniska och atavistiska krafter, så måste det, påpekar Steiner, leda till oerhörda raskrig mellan den högre utvecklade ariska och de lägre färgade raserna. (41) Vi kan vänta väldiga stridigheter inom de mest skilda områden, menar han. Att den ariska rasen då naturligtvis måste vinna kampen är självklart. Vad det innebär i praktiken har Steiners lärjunge Max Heindel uttryckt utan omskrivningar: "Det är också sant, emellertid, att även om den vita rasen inte hade massakrerat, svält ut, förslavat, fördrivit och på andra sätt misshandlat dessa äldre raser, så skulle de inte desto mindre ha dött ut – låt vara något långsammare, ty sådan är utvecklingslagen. Naturens ordning." (42)

Antroposoferna vill alltid själva framställa sin lära som ett mjukare och människovänligare alternativ i vår tid. Men antroposofi och humanism är på ljusårs avstånd från varandra.

Waldorfpedagogiken

Den del av den antroposofiska verksamheten som syns mest i samhället och fått störst genklang är utan tvekan waldorfpedagogiken. Idag (2001) finns det 33 waldofskolor i Sverige och intresset ökar. Många föräldrar skickar sina barn till dessa skolor mer eller mindre ovetande om den magiska världsbild som pedagogiken vilar på.

Som antroposoferna själva påpekar, så går det inte att skilja ut waldorfpedagogiken från den övriga helhetssynen. Den metodiska grunden för pedagogiken ligger i antroposofins "människokunskap", dvs vad Steiner har skådat i andevärlden. I "Allmän människokunskap" påpekar han att "all undervisning i framtiden kommer att behöva byggas på en verklig psykologi, hämtad ur antroposofisk världskännedom." (43)

Den kända svenska psykologen och författaren Madeleine Kats var till en början mycket positiv till waldorfpedagogiken och satte sina barn i Kristofferskolan i Stockholm. Efter många bittra erfarenheter gick det upp för henne att pedagogiken var byggd på religiös tro och att hon projicerat sina egna önskningar och förhoppningar på vad den skulle vara. Kats skriver: "Antroposofi är inte vackra lampskärmar och hus med oregelbundna hörn och växtfärgning och flöjtkonserter och allmän andlighet, där allt möjligt och omöjligt kan drömmas in. Den är ett trossystem och fordrar som alla religioner tro." (44)

En övertygad ateist eller materialist kan omöjligt vara waldorflärare. Inte heller är det lämpligt att ha ett för starkt driftsliv. Rudolf Steiner skriver: "Hos en människa med mycket starka begär, vilken framför allt tycker om att äta och dricka gott och även för övrigt åstundar mycket, visar det sig, om hon till exempel är lärare eller pedagog, att de ord hon riktar till sina elever inte har någon större verkan. De går in genom ena örat och ut genom det andra." (45) Vidare förklarar Steiner att en asketisk lärare däremot är en bra pedagog. Han kan med sin andliga kraft påverka eleverna enbart med sin blick och blotta närvaro. "Allt detta verkar på eleven. Det beror på graden av försakelse inför de vanliga begären", skriver han. (46) Med denna idébakgrund blir det tydligare varför det i waldorfskolans kursplan, avsnittet om puberteten, står följande kommentar: "maktlystnad och erotik, vår tids gissel." (47)

Mycket typisk är också den diskussion om musik som fördes för en tid sedan i Kristofferskolans meddelandeblad. Några elever hade anordnat en fest med rockmusik. En lärare skrev då att detta var "urartad musik", som negativt påverkade de ungas driftsliv. Den kunde också döda växter. Istället skulle barnen lyssna på fin och andlig musik därför att "äkta musik = något som inspirerar till det goda och som hjälper oss att vinna herraväldet över "djuret" inom oss." (48) Några fler rockfester skulle det inte bli på skolan.

Rädslan för drifts- och känslolivet lyser tydligt igenom här. Jag har hört antroposofer säga att de utvecklats så långt andligt att de "kommit ifrån" jazz och rockmusik. De står över den. Hela den här diskussionen påminner om "dansbaneeländet". Antroposoferna kan säkert hålla med den pastor som uttryckte sig ungefär på följande sätt: Man skall komma ihåg att jazzmusiken uppfanns av negrer och inte nog med det utan av berusade negrer, dessutom av negrer i bordellmiljö.

"Waldorfskolan är opolitisk och konfessionsfri" framhålls i informationsfoldrar. Ständigt betonas att det handlar om en metodskola och inte en livsåskådningsskola. Men verkligheten är en annan. Gösta Wilson, författare till boken "Jag trodde på waldorfskolan", satte sin dotter i Johannaskolan i Örebro därför att han trodde på försäkringarna om en konfessionfri skola. Vid det första mötet med "fröken" fick han påtalat hur viktigt det var att han inte ifrågasatte bibeln för då skulle barnet bli otryggt. Lite senare kom ett brev från läraren där det stod: "Jag har fått uppfattningen att hon (dottern-HB) får de bilder jag berättar i skolan ur Gamla testamentet oklara av ifrågasättande och tvivel, att hon blivit bunden och ofri… Du är den som kan göra hennes världsbild hel eller tvärtom faktiskt… Det är av största vikt att vi inte drar i henne åt olika håll. Frihet är hennes livselixir." (49)

Som ateist kunde Gösta Wilson naturligtvis inte hyckla en tro. Han hade förklarat för sin dotter att människor tror olika. Men denna kritiska attityd till bibeln gick inte för sig i Johannaskolan. "I strid med waldorfskolans kursplan började barnet tänka", skriver Wilson. Lite senare påpekade en lärare att barnet inte mådde bra. Symptomet var att hon bara rörde på läpparna vid dagens böner. Detta inträffade alltså i en enligt reklamen "konfessionsfri" skola.

Jämför ovanstående med vad det står i Kristofferskolans folder angående inre frihet och integritet: "Det är en självklar sak, att elevernas inre frihet och integritet på alla sätt måste respekteras, så att de vid mogna år helt på egen hand kan ta ställning i de stora livsfrågorna. Meningen är, att våra föräldrar, vilken livssyn eller religiös övertygelse de än omfattar, skall ha fullt förtroende för skolan på denna viktiga punkt." (50)

Faktum är att elever i waldorfskolan utsätts för en omfattande religiös indoktrinering i alla skolans ämnen. I kursplanen uttrycks det lite försiktigt med orden: "Världen och människan har en andlig dimension. Denna grundstämning går genom alla ämnen." (51) I ämnet historia läses Gamla testamentet, inte som sagor utan som historisk verklighet. Det blir till slut naturligt för eleverna att ständigt relatera till Gamla testamentet eftersom de kontinuerligt matas med berättelserna. I artikeln "Gamla testamentet i 3:e klass" ur tidskriften På väg ges ett exempel: "Gamla testamentet blir självklart för dem och som Johan sa när han hörde i radio några flickor undra varför vi måste vara sjuka: "de har inte hört Gamla testamentet för då skulle de inte behöva undra över sjukdom och död". (52)

I målningsundervisningen ritar barnen sedan de religiösa berättelser de hört. Det kan gå till så att läraren läser en bön eller ett stycke ur bibeln och sedan får barnen måla efter berättelsen. Efter fjorton dagars arbete med skapelseberättelsen skrev en lärare följande kommentar: "Ingen gång under de två veckorna möttes jag av några tvivlande frågor. Det var helt naturligt att det var just så här det hade gått till i begynnelsens morgon." (53)

Waldorfskolan är förmodligen den enda skolan i världen som kallar sig konfessionsfri men låter eleverna läsa böner tre till fem gånger per dag. Bönerna kallas missvisande för "språk", men är ofta hämtade ur Steiners bok "Böner för barn". I en artikel om barn och religion förklarar en lärare hur det går till: "Barnet behöver inte alls förstå bönens ord. Viktigare är att bönen sker regelbundet och att det alltid är samma ram och atmosfär." (54) Detta är en perfekt beskrivning av indoktrinering, att känslomässigt knytas till något man inte förstår. Att sedan förklara att barnen får välja sin livsåskådning först vid mogen ålder är närmast hyckleri. Då har de redan genom waldorfpedagogiken lärt sig ett religiöst förhållningssätt. Religion väljs av de flesta inte efter intellektuell prövning utan efter känslor. Med waldorfskolans indoktrinering görs barnen mottagliga för en religiös världsbild som vuxna. Undervisningen är helt emotionaliserad i religionens tecken. Man måste vara stark och envis för att som elev kunna opponera sig i den känslomässigt förföriska stämning som råder.

I informationsbroschyrer om waldorfskolan är antroposoferna experter på att med ett förvirrande nyspråk dölja den verkliga sanningen. Följande är några exempel: "Fördjupad människokunskap"=Steiners ockulta lära, "morgonspråk"=morgonbön, "andevetenskap"=Steiners ockulta lära, "kunskapsväg"=skolning till skådare i andevärlden, "fördjupad psykologi"=Steiners ockulta utvecklingspsykologi o.s.v. Naturligtvis blir föräldrar förvirrade och lätta offer med allt tal om frihet och om att utveckla hela människan Den förälder som tar sig tid att läsa kursplaner borde dock inse vad det är frågan om. Följande är saxat ur kursplanen för Josefinaskolan, en waldofskola utanför Sigtuna. I avsnittet religionsundervisning skriver man: "Det mänskliga livet har en religiös dimension. En sådan grundstämning går genom alla tillämpliga ämnen. Föräldrar och elever kan välja religionsundervisning efter egen bekännelse, för övriga ges en konfessionsfri undervisning på kristen grund." (55) Konfessionsfri undervisning på kristen grund är en typisk antroposofisk flumformulering, lika motsägelsefull som att tala om en fyrkantig triangel.

Jag har kontaktats av åtskilliga föräldrar under åren som i efterhand insett att de blivit utsatta för en form av marknadsföringsbedrägeri genom waldorfskolornas missvisande information. De har trott på försäkringarna om att det bara handlade om alternativ pedagogik. Tyvärr har de flesta inte protesterat offentligt utan bara tagit sina barn ur skolan. Gösta Wilson är en av de få som offentligt kritiserat waldorskolornas desinformation. Hans skriver: "… om jag inte genom böcker, föredrag, möten och information fått en falsk bild av waldorfskolan hade det aldrig blivit tal om denna skola för barnets del". (56) Hur många föräldrar ska behöva hamna i samma situation innan skolpolitiker vaknar?

De senaste åren har vi sett en stor ökning av antalet friskolor i Sverige. Det är skolor som inte har kommun eller landsting som huvudman. Motiven för att starta friskolor är olika men den stora ökningen de senaste åren skapar ofta problem för kommunpolitiker, både ekonomiska och ideologiska. Framförallt är det ökningen av friskolor som drivs av religiösa eller nyandliga grupper som skapar problem. Man vet helt enkelt inte hur man skall hantera den här frågan. Lite vagt brukar man tala om problemen med segregation av etniska och religiösa grupper. Vi är inte vana vid i Sverige att religiösa grupper växer sig politiskt starka på så sätt att dom kräver egna skolor. Även Svenska kyrkan har ju följt efter och startat en egen skola i Uppsala.

Den fråga som politiker nu måste ställa sig är mera grundläggande. Nämligen vilken ideologisk grund skall vårt skolväsende vila på? Oavsett om det gäller friskolor eller kommunala skolor. Mitt svar som humanist blir då att det är tre viktiga principer som vi måste följa för att på sikt säkra demokratin:

  1. Sekularismen. Att skilja på stat och religion och däri också räkna in att skilja på skola och religion. Religionen skall vara en privatsak, inte en del av det offentliga samhället.
  2. Undervisningen skall vila på vetenskaplig grund. Stat och kommun skall stå som garant för att barn inte genom skolan undervisas i vidskepliga, inhumana eller vetenskapligt ohållbara föreställningar.
  3. Barnets rätt till religionsfrihet. Barn skall inte genom skolan påtvingas religiösa föreställningar.

Med dessa tre principer blir det omöjligt att godkänna skapandet av friskolor med ockulta eller religiösa grupper som huvudman.

Hur skall vi då betrakta waldorfskolorna? I reklamen är antroposofer alltid noga med att framhålla att waldolfpedagogik endast är en alternativ pedagogik. Det är delvis sant, waldorfpedagogik är en alternativ pedagogik. Men – och här kommer det viktiga – pedagogiken vilar på religiös eller nyandlig grund. Den är en oskiljaktig del av den antroposofiska lärobyggnaden. Alltså måste vi räkna waldorfskolor till konfessionsskolor. Något som Skolverket tyvärr inte gör.

Det går inte att på något sätt "rena" waldorfpedagogiken från antroposofin, som vissa vill göra gällande. Lärare samlas varje vecka till antroposofiska studier. Och skolornas medlemsblad är fulla av information om andra antroposofiska aktiviteter som t.ex. Kristet Samfund. Religionshistorikern Olav Hammer är i sin bok "Profeter mot strömmen" mycket tydlig vad gäller waldorfskolorna: "…läroplanen är fast rotad i Steiners esoteriska betraktelser över människans natur och utveckling, tankar som skiljer sig radikalt från de flesta icke antroposofiskt skolade människors begreppsvärld." (57)

I läroplanerna för den svenska skolan, Lpo94 och Lpf94, anges att undervisningen skall vara icke-konfessionell. Detta står i motsättning till Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna, som sedan januari 1995 gäller som lag i Sverige. Där anges rätten att välja undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa övertygelse. I ansökningar och remissyttranden angående konfessionella skolor hänvisas ofta till denna formulering.

Samtidigt kan man hävda att denna rätt står i motsättning till Barnkonventionens artikel nr. 14 om att respektera barnets rätt till religionsfrihet. För att lösa denna konflikt är det viktigt att humanister hävdar de övergripande principerna för det offentliga samhället: sekularism, undervisning på vetenskaplig grund samt barnets rätt att slippa religiös indoktrinering i skolan. I svenska konfessionella skolor idag finns det exempel på att man slopat evolutionslära och sexualkunskap vilket ersatts med kreationism och kristen familjekunskap. Med de ökande kraven på konfessionella skolor, inberäknat waldofskolor, får vi räkna med att skolan framöver kommer att bli slagfältet för en intensiv kulturkamp.

Några kritiker

Åtskilliga kritiska röster har under åren höjts mot antroposofin. Hans Leisegang menade på sin tid att Steiner var en ren charlatan. Men det finns ingen anledning att betrakta honom som skojare. Med största sannolikhet trodde han själv ärligt på sina uppenbarelser, liksom de flesta mystiker.

Den i vår tid intressantaste kritiken har lämnats av den svenske religionspsykologen Hjalmar Sundén. I sin 1962 utkomna "Rudolf Steiner. En bok om antroposofin" ger Sundén en svidande psykologisk kritik av Steiners skådande. Han betraktar dennes visioner som självbedrägeri: "Vad det rör sig om är en dissociation av sömnfunktionen, ett slags partiell sömn, under vilken subjektet bildmässigt upplever vad det i vaket tillstånd tillägnat sig genom läsning och tänkande i ord." (58)

Sundéns s.k. reproduktionsteori avfärdades i tidskriften Antropos med att den som inte själv gjort andliga erfarenheter inte har förutsättningar att uttala sig om andevetenskap. Recensenten förklarar att "tillvaron av det andliga kan inte bevisas, annars vore alla människor religiösa." (59) Lustigt nog slår man i samma stycke fast att "antroposofi är vetenskap".

På liknande sätt bemöttes norrmannen K E Steffens kritik av antroposofin i tidskriften Sökaren. (60) Oddvar Granly skrev i sin kommentar: "Steiners beskrivningar av de översinnliga fenomenen kan inte bevisas eller motbevisas från utsidan. Man kan bara överbevisa sig själv genom att gå skolningsvägen." (61)

Antroposoferna visar att de inte förstått kritiken. Det enda man bevisar med att gå den antroposofiska skolningsvägen är att det går att lära sig uppleva visioner och auditioner. Men dessa härstammar från det egna psyket och ger bara tillbaka de egna religiösa föreställningarna i inre upplevelser. Någon kunskap om yttervärlden kan aldrig den antroposofiska skolningsvägen leda till. Vill man vara krass kan man säga: Skräp in – skräp ut.

Att ta den egna inre fantasivärlden för yttre verklighet och leva efter den leder i själva verket till grova vanföreställningar. Psykologiskt sett innebär det en form av schizofreni. I boken "Hitler, Steiner, Schreber" av dr. Wolfgang Treher ger författaren en detaljerad studie av Steiners och Hitlers inre världar. Han kommer fram till att både Hitler och Steiner led av schizofreni. (62)

En känslig fråga för antroposofer är kopplingen mellan Steiners lära och rasism, högerextremism och nazism/nynazism. Att det både ideologiskt och ur personsynpunkt finns sådana kopplingar har visats av Peter Staudenmaier, som undervisar vid Institute for Social Ecology i Vermont, USA. Staudenmaier har i sin forskning koncentrerat sig på tysk extremhöger och dess förbindelser med alternativrörelser. (63)

För den som söker kritiskt material om antroposofi på Internet finns mycket att hämta. Särskilt kan nämnas SIMPOS: Netherland foundation för information on social problems and occult tendencies (http://www.stelling.nl/simpos/anthroposophy.htm) samt PLANS: People for legal and nonsectarian schools. En amerikansk organisation som bland annat har flera avhoppade waldorfföräldrar bland sina aktiva. Där finns även en "waldorf-critics E-mail discussion list). Hemsidan har adressen http://www.waldorfcritics.org/

 

Personliga erfarenheter

Som vi har sett avfärdar antroposofer ofta kritiker med att dessa inte förstår andevetenskapen, då de inte upplevt den inifrån. Det kan därför vara av värde för diskussionen att jag delar med mig av några personliga erfarenheter.

Jag är uppväxt i ett antroposofiskt/teosofiskt hem. Från 12-årsåldern läste jag de böcker av Steiner, Blavatsky m.fl. som fanns i mina föräldrars bokhylla. Givetvis var det inte mycket jag som tonåring förstod av innehållet. Men resultatet blev att jag påverkades av Steiners asketiska renhetsideal. Det handlade i princip om att vara lugn, fin och andlig, tänka och känna positivt.

Att sexualiteten inte passade in i denna världsbild var självklart. En släkting, också antroposof, gav min mor rådet att ej ge mig chocklad, då det ofelbart skulle leda till onani. Som tonåring är det naturligtvis omöjligt att lägga lock på sexualiteten. När jag lyckades avhålla mig från sexuella aktiviteter en tid, upplevde jag mig som andlig och duktig. Men så föll jag åter. Resultatet av Steiners asketiska ideal blev för mig en neurotisk inställning till sexualiteten, som det sedan tog många år att komma över. Samma problem fick andra tonåriga antroposofer. En vän till mig, vars föräldrar också var antroposofer, avskärmade sig från all kontakt med jämnåriga kamrater och ägnade sig enbart åt meditation och andligt liv. Han var oerhört blyg. På frågan varför han inte umgicks med sina skolkamrater svarade han: Dom tänker bara på erotik.

Som 21-åring började jag i en meditationsgrupp att gå den antroposofiska skolningsvägen, dvs att med hjälp av Steiners meditativa övningar utveckla ett skådande i andevärlden. Jag blev också officiellt medlem i Antroposofiska Sällskapet och läste oerhörda mängder andevetenskaplig litteratur. Med tiden förändrades mitt psyke så som Steiner beskriver det i Hur uppnår man kunskap om de högre världarna. Mitt drömliv utvecklades till ockulta och visionära halvvakenupplevelser, och jag förnam röster och krafter då och då också i vardagen. En natt förde jag en lång diskussion med Steiner angående problemet med "väktaren vid tröskeln". Upplevelsen var mycket påtaglig och verklig, som ett fysiskt möte.

I Steiners bok "Esoteriska betraktelser över karma i den enskilda människan och i mänsklighetens utveckling" läste jag om att "talrika antroposofsjälar skulle komma igen vid 1900-talets slut för att bidra till att det som idag med stor kraft bör grundas som antroposofisk rörelse må nå sin kulmen." (64) Det var den s k profetsian om ärkeängeln Mikaels herravälde på jorden. Spådomen påverkade mig mycket starkt och i september 1975 fick jag en kallelse att starta en antroposofisk kristen orden. Den meditationsgrupp jag tillhörde döptes i en helig ceremoni den 26 september 1975 om till Mikaelsorden. Vi såg oss själva som riddare i andens tjänst. Efter några år i denna grupp lämnade jag antroposofin för att istället gå in i en teosofisk sekt.

Mer än tjugo år av mitt liv har ödslats på kunskaps- och livsfientliga nyreligiösa myter, på grubblande över fiktiva problem och föreställningar utan grund. Det är tragiskt att i vår moderna tid behöva födas i en kultur som omfattar dylika illusioner. Min djupa önskan är att inga barn skall behöva växa upp på samma sätt, utan istället ges en livsbejakande, positiv humanistisk grund att stå på, en grund som gör dem starka att ta itu med alla de verkliga inre och yttre problem som världen bjuder på.

Sammanfattning

Det finns flera delar av den antroposofiska rörelsen som jag inte berört; antroposofisk medicin, biodynamisk odling, eurytmi m.m. Istället har jag valt att visa att den världsbild och människosyn som Steiner presenterar saknar grund. Därmed faller också övriga antroposofiska aktiviteter. Givetvis finns det här och var bra och vettiga idéer, men de är försvinnande få i den allmänna vidskepelsen.

Ursprungligen hade jag också planerat ett avsnitt med rubriken bisarrerier. Vid den förnyade genomläsningen av tusentals sidor steineriana har jag flera gånger skrattat högt åt de otroligt befängda påståenden som det vimlar av i den antroposofiska litteraturen.. Men jag lämnar den glädjen åt läsaren själv.

Min kritik av antroposofin kan slutligen sammanfattas i tre punkter:

  1. Det kunskapsteoretiska misstaget. Antroposofin är ingen vetenskap, utan en tro på en magisk världsbild, skapad ur Rudolf Steiners misstolkningar av inre upplevelser.
  2. Den psykologiska faran. Genom att demonisera delar av känslolivet och predika ett asketiskt livsideal lägger antroposofin grunden för neuroser och andra psykiska problem.
  3. Den sociala och politiska faran. Antroposofin för till en andlig auktoritetstro som på sikt kan bli farlig för demokratin. Steiners lära är en direkt hyllning till övermänniskoideal, ras- och blodsmystik. Antroposofer sväljer ett totalitärt bete bara för att det påstås komma från en förment andlig källa.

En social och politisk fara uppstår när antroposofins kunskaps- och livsfientliga idéer okritiskt anammas av kända kultur- och mediapersonligheter vilket leder till ökat politiskt inflytande för rörelsen, framförallt genom skolan. I Sverige omfattas Steiners idéer bland annat av författarna Sara Lidman, Arne Reberg och Gerda Antti samt journalisten Göran Rosenberg. Enligt Arne Reberg undersökte kung Carl Gustaf och drottning Silvia möjligheten att sätta Victoria i Kristofferskolan i Bromma. Istället skänkte kungen 100 000 kronor till Antroposofins hus i Järna. Som en kuriositet kan nämnas att Arne Reberg även påstår att Silvio och Veronica Lario Berlusconio är antroposofer och att deras son inte får titta på TV utom på söndagar då han inte går i waldorfskola. (65) Onekligen ett lustigt beteende för en mediamagnat.

Antroposofernas svenska centrum ligger i Järna, en liten ort strax utanför Södertälje. I Järna har rörelsen cirka 120 verksamheter med över tusen heltidstjänster. På den privata sidan är det bara Astra och Scania som är större arbetsgivare i Södertäljeregionen. (66) Antroposoferna vill också köpa upp mer mark och öka sitt inflytande i Järna. Boende i Järna har under 1990-talet börjat bli bekymrade över antroposofernas starka maktställning i kommunen. Monika Andersson, socialdemokratisk politiker i Järna skrev den 23 april 1998 ett upprop till Södertälje arbetarekommun i samband med förslag om försäljning av stora markområden i Järna. I skrivelsen påpekar hon att "Nu kokar det i Järna… Det växer upp motståndsrörelser, protestlistor är ute, folk är upprörda." Monika Andersson avslutar skrivelsen med följande uppmaning till sina politikerkollegor: "Det är er skyldighet att sätta er in i vad antroposofin står för innan ni fattar beslut om Järnas framtida utveckling.". Enligt Monika Andersson är många politiker rädda för att kritisera antroposoferna öppet. Dessutom vägrar Länstidningen i Södertälje att ta in kritiska artiklar om antroposofi vilket innebär att den öppna mediadebatten och yttrandefriheten är strypt i regionen. Här kan man verkligen tala om att en nyandlig sekt blivit en politisk maktfaktor.

Framgången för den antroposofiska världsbilden kan ses som en del av den samhällstrend eller tidsanda som nu är rådande: ett ifrågasättande av upplysningstraditionen, det moderna projektet, vetenskap, sekularism och rationalism. Istället är det kunskapsrelativism och postmodernism som gäller, kombinerad med en romantisk kulturkonservatism med återgång till religionen som samhällsgrund. Antroposofin är en del av denna trend. Det är allvarligt när politiker, journalister och folkbildare förleds av nyandliga rörelsers mjuka framtoning och inte skaffar sig kunskaper om vad de egentligen står för. Antroposofin strandar människan på en öde ö separerad från verkligheten genom en ocean av illusioner.

Noter

  1. Åsa Forsman. Järna – en oas för människan. Miljömagasinet nr. 25, 1999, s. 8-9.
  2. Malin Lundberg, Anette Widholm. Här vågar unga öppna sina sinnen. Svenska dagbladet, 9 aug. 1997, s. 15.
  3. Lisa Ovesen, Lars Söderbom. Vigs ängar – sätter guldkant på ålderns höst. Göteborgs-Posten, 30 dec. 2000, s. 28-30.
  4. Patrick Ravignant. Åndelige vejledere i vår tid 1. Religion och magi. Thaning & Appels Forlag 1973, s. 105.
  5. Helmer Ringgren. Till frågan om antroposofiens bakgrund. Religion och bibel. Nathan Söderblom-sällskapets årsbok 1963, C.W.K. Gleerup, Lund 1964, s. 58.
  6. K E Steffens. Antroposofin – andevetenskap eller diktning? Sökaren nr. 10, 1984, s. 22.
  7. Ibid., s. 21.
  8. Peter Cornell. Den hemliga källan: om initiationsmönster i konst, litteratur och politik. Gidlunds 1981, s. 60.
  9. Frans Carlgren. Den antroposofiska kunskapsvägen. Robert Larson AB, Täby 1980, s. 101.
  10. Rudolf Steiner. Hur uppnår man kunskap om de högre världarna? Antroposofiska bokförlaget, Stockholm 1977, s. 36.
  11. Ibid. s. 48.
  12. Rudolf Steiner. Grunddragen av vetenskapen om det fördolda. Antroposofiska bokförlaget, Stockholm 1948, s. 259.
  13. Carlgren 1980, s. 57.
  14. Gregory Tillett. The elder brother: a biography of Charles Webster Leadbeater. Routledge & Kegan Paul, London 1982, s. 90.
  15. Olav Hammer. Profeter mot strömmen. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1999, s. 307.
  16. Rudolf Steiner. Nedstörtandet av mörkrets andar. Antropos, nr. 6, 1977, s. 12.
  17. M(Hans Mändl). Rasfrågans andliga innebörd. Antropos, september 1965, s. 4.
  18. M(Hans Mändl). Tankar till ungdomens beteende. Antropos, februari 1968, s. 161.
  19. Rudolf Steiner. Allmän människokunskap som grundval för pedagogiken. Telleby bokförlag, Järna 1981, s. 82.
  20. Steiner. Grunddragen… s. 231.
  21. Steiner. Hur uppnår… s. 117.
  22. Ibid. s. 33.
  23. Rudolf Steiner. "Var på vakt mot det onda". Antropos, februari 1971, s. 125.
  24. Rudolf Steiner. Kärlekens demonologi. Antropos, november 1971, s. 58.
  25. Rudolf Steiner. At the gates of spiritual science. Rudolf Steiner Press, London 1970, s. 141.
  26. Rudolf Steiner. Grunddragen… s. 195
  27. Hammer 1999, s. 323.
  28. Steiner. Hur uppnår… s. 110.
  29. Rudolf Steiner. Nedstörtandet av mörkrets andar. Antropos, nr, 6, 1977, s. 3.
  30. Rudolf Steiner. Hur verkar ängeln i vår anstralkropp? Hur kan jag finna Kristus? Antroposofiska bokförlaget, Stockholm 1979, s. 60.
  31. Ibid. s. 18-19.
  32. Ibid. s. 32.
  33. Rudolf Steiner. The wrong and right use of esoteric knowledge. Rudolf Steiner Press, London 1966, s. 21-22.
  34. Ibid. s19.
  35. Ibid. s. 25.
  36. Jostein Saether. Kampen om människans jag II. Ljuset som utgår från människan själv. Antropos, juni 1982, s. 30.
  37. Rudolf Steiner. "Var på din vakt mot det onda." Antropos, februari 1971, s. 126.
  38. Anders Fallenius. Så blev han en nynazist. Från skolbänken till fängelset – Expressen har kartlagt hans liv. Expressen 7 jan. 1992, s. 10.
  39. Rudolf Steiner. Den andliga bakgrunden till motsättningar mellan folkgrupper. Antropos, januari 1978, s. 10.
  40. L F C Mees. Den vita rasen i sitt förhållande till den svarta. Antropos, maj 1968, s. 246.
  41. Rudolf Steiner. Rasfrågans andliga innebörd. Antropos, september 1965, s. 3.
  42. Cornell, 1981, s. 67.
  43. Steiner. Allmän människokunskap… s. 28.
  44. Madeleine Kats. Tro vad du vill – inom lärans gränser. Svenska Dagbladet, 20 augusti 1988.
  45. Rudolf Steiner. Evolutionen från verklighetens synpunkt. Antroposofiska bokförlaget, Stockholm 1967, s. 45.
  46. Ibid. s. 45.
  47. Hans Möller. Waldorfskolans kursplan. Ett möte mellan yttre och inre verklighet. Ellen Keyskolan, Spånga 1989, s. 8.
  48. Kristofferskolan. Meddelandebladet, november 1984, s. 4, 6 samt personlig korrespondens med musikforskaren och f d. waldorfläraren Paul Becker, Stockholm.
  49. Gösta Wilson. Jag trodde på Waldorfskolan. Eget förlag, Örebro 1990. S. 13-14.
  50. Ibid., s. 10.
  51. Möller 1989, s. 13.
  52. Elisabet Sjöborg. Gamla testamentet i 3:dje klass. På väg, nr. 3, 1983, s. 4.
  53. Bertil Frid. Skapelseberättelsen som målningsundervisning i tredje klass. På väg, nr. 3, 1985, s.17.
  54. Barn och religion. På väg, nr. 5, 1986, s. 11.
  55. http://www.josefinaskolan.nu/kursplan.htm
  56. Wilson 1990, s. 24.
  57. Hammer 1999, s. 324.
  58. Hjalmar Sundén. Rudolf Steiner – en bok om antroposofin. Diakonistyrelsens bokförlag, Stockholm 1962, s. 179.
  59. Hans Mändl. Ovetenskaplig kritik. Hj. Sundéns bok: Rudolf Steiner och antroposofin. Antropos, februari 1963, s. 122.
  60. Se not 6.
  61. Oddvar Granly. Antroposofien – åndsvitenskap eller diktning? Noen kommentarer. NIVFO bulletin, nr. 4-5, 1986, s. 19.
  62. James Webb. The occult establishment. Vol. II. The age of irrational. Richard Drew Publishing, Glasgow 1981, s. 493.
  63. Peter Staudenmaier. Antroposofi och ekofascism. Folkvett, nr. 2, 2001, s. 6-41.
  64. Rudolf Steiner. Esoteriska betraktelser över karma i den enskilda människans och mänsklighetens utveckling. Antroposofiska bokförlaget, Stockholm 1960, s. 51.
  65. Arne Reberg. Antroposofin och Steiners svärmare. Expressen 23 sept. 1994, s. 25.
  66. Nisse Larsson. Järna: "Vi är en experimentverkstad för framtiden". Rörelsens hövding Anders Kumlander hatar modeller och tror på mångfaldiga lösningar. Dagens Nyheter,

5 feb. 1998, s. C2 (A6).