|
Tio skäl att säga nej till waldorfskolor av Håkan Blomqvist |
|
Idag (1990) pågår en intensiv debatt om friskolor och alternativ pedagogik. Många olika grupper, främst ockulta och religiösa rörelser, för en intensiv kamp för att få rätt till egna skolor. Antroposoferna är den grupp som lyckats bäst med att få igenom sina krav. Vid mitten av 1970-talet fanns i Sverige tre waldorfskolor. Idag (1990) är antalet uppe i 23 skolor och att döma av den intensiva massmediabevakningen så är intresset för waldorfpedagogik mycket stort. En liknande utveckling kan märkas i övriga världen där antalet skolor nu (fortsatt 1990) är omkring 500. Är denna massmediala bild av waldorfskolorna sann? Mitt svar måste bli ett klart och entydigt nej. Det är snarare en myt grundad på okunnighet. Antroposoferna är en mycket skickligt missionerande ockult sekt som lyckats göra sin lära rumsren i samhället. Skolöverstyrelsen och lokala skolpolitiker vet ofta inte hur de ska hantera waldorfskolorna. Är de konfessionsskolor eller handlar det enbart om alternativ pedagogik, som antroposoferna alltid försöker framhålla? Förhoppningsvis kan följande tio punkter göra politiker och allmänhet mer medvetna om vad det egentligen handlar om.
I november 1989 meddelade Högskolan i Örebro att kursen "Personlig utveckling genom mental träning" lagts ner efter en kritisk granskning gjord av professor Aant Elzinga vid Institutionen för vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Syftet med granskningen var att pröva om kursen motsvarade högskoleförordningens krav på att utbildningen ska bygga på vetenskaplig grund. Elzinga fann att kursen var direkt pseudovetenskaplig och en stor del av läromaterialet genomsyrat av antivetenskapliga idéer. Men han påpekade också faran med den samhällstrend som kursens tankegångar representerar: "De politiska följderna av dylikt förhånande av förnuftet har vi sett i en annan epok, 1930-talets och andra världskrigets irrationella rus. Den nuvarande rörelsen är måhända mera oskyldig i sitt anlete. Ändå måste man fråga sig, varav det stora intresset för medvetandehöjande tekniker och skapandet av en terapeutisk kultur kommer. Det har också belagts hur kapitalstarka krafter driver en sådan utveckling, med understöd av en nyandlighetens litteratur och kurser." (1) En motsvarande vetenskapsteoretisk granskning av waldorfskolorna skulle ge samma resultat, men tyvärr har ingen sådan studie gjorts – inte ens av Skolöverstyrelsen. I skriften "Waldorfskolans kursplan" (2) författad av Hans Möller, ges följande information: "Grundvalen för skolan är en fördjupad människokunskap… med utgångspunkt i Rudolf Steiners antroposofi." "För waldorfskolan är det en självklar utgångspunkt att den fysiska världen har en andlig bakgrund. Jorden och människan är gudarnas verk - vi skall föra verket vidare – denna grundstämning går genom alla ämnen." "Waldorfskolans kursplan följer inkarnationsvägen." "Huvudtemat för klass 11 är tvivlet och dess övervinnande… Han (Parsifal-HB) övervinner tvivlet genom ny kunskap och förståelse för alltings inre sammanhang och världsordningens meningsfullhet." Den "fördjupande människokunskap" som antroposoferna talar om är ingenting annat än Rudolf Steiners ockulta världsbild erhållen genom skådande i andevärlden. Det innebär att waldorfskolornas pedagogik bygger på uppenbarelsekunskap eller den s k inre kunskapsvägen. Detta är helt oförenligt med den vanliga skolans kunskapsbegrepp som vilar på en vetenskaplig grund. Dessutom framhålls där alltid vikten av saklighet, objektivitet och förmåga till kritiskt tänkande. Typiskt för waldorfpedagogiken är istället att man vill "övervinna tvivlet" med "ny kunskap". Antroposoferna missbrukar ständigt termerna kunskap och vetenskap för att på så vis göra sin ockultism mera rumsren. I en artikel i waldorfrörelsens tidskrift "På väg" skriver C.G. Berglund att "antroposofin är fullständigt odogmatisk och vilar alltigenom på en empirisk grund… Antroposofi är vetenskap." (3) Vad antroposoferna inte vill förstå är att kunskap är något som alla ska kunna kontrollera. Steiners skådande i andevärlden och budskap från diverse andeväsen kan aldrig kallas kunskap. Då blir kunskapsbegreppet fullständigt meningslöst och vilken ockultist eller mystiker som helst kan framträda med krav på att få sina syner och uppenbarelser godkända som vetenskaplig kunskap. Med waldorflärarnas förvirrade nyspråk blir frihet lika med slaveri. Det ständig talet om frihet i waldorfskolan ges följande innebörd av Hans Möller: "Tvärtemot vad man vanligen tänker, ger inte den neutrala, skenbart "objektiva" undervisningen hjälp till personlighetsutveckling och småningom inre frihet." (4) Men att bli indoktrinerad med ockulta föreställningar i skolan ger tydligen goda effekter på personlighetsutveckling och frihetsmedvetande. Vid några få tillfällen har personer från det vetenskapliga samhället påpekat att antroposofi är tro och inte kunskap. Våren 1968 fördes en sådan tro- och vetandedebatt i Svenska Dagbladet mellan Helmer Ringgren, professor i gammaltestamentlig exegetik vid Uppsala universitet och fil.lic Bengt Ulin, lärare vid Kristofferskolan i Bromma. Ulin menade att antroposofin är empirisk kunskap som vem som helst "efter vederbörlig skolning" kan konstatera. Att det är ett kunskapsteoretiskt misstag att ta visioner och auditioner (inre syner och röster) för fakta om yttervärlden eller en påstådd andevärld tycks inte Ulin ha insett. Helmer Ringgren skrev i sitt inlägg: "För den som har det i vår kultur gängse vetenskapsbegreppet framstår Steiners andevetenskap som en trosuppfattning, vars resultat inte kan kontrolleras med vanliga metoder. "Dogm" är kanske inte rätta uttrycket, även om det i flertalets språkbruk i viss mån svarar mot de faktiska förhållandena. Att det är fråga om tro och icke (vanligt) vetande måste väl dock erkännas. Enligt antroposofiskt språkbruk däremot är det hela tiden fråga om vetenskap, icke om tro eller dogm. Detta skiljaktiga språkbruk ger ofta anledning till missförstånd." (5) Inom waldorfpedagogiken framhåller man att barn i den vanliga skolan får börja den intellektuella träningen för tidigt. Steiner har nämligen kunnat konstatera att barnens översinnliga kroppar måste behandlas på ett annat sätt. Det får till följd att barn i waldorfskolor ofta kommer efter sina kamrater i den vanliga grundskolan vad gäller läs- och skrivfärdigheter. Men om man skall grunda skolväsendet på andeuppenbarelser hamnar man i orimliga motsägelser. Strax utanför Chicago, USA, har ett s k new age-samhälle – Stelle – vuxit upp. Det har grundats av den amerikanske ockultisten Richard Kieninger, som står i ständig kontakt med visa mästare. Samhället har blivit mycket populärt och precis som till antroposofernas Järna, vallfärdar människor för att studera samhällsliv och skola i Stelle. Men Kieningers mästare har helt andra pedagogiska idéer än Steiner. Mästaren James förklarar för Richard Kieninger att barn bara når halva sin potentiella intelligens eftersom pedagogiken i vanliga skolor är fel. "Den bästa tiden för att introducera matematik och läsning ligger flera år före barnets skolstart vid sex års ålder. Ett barn skall kunna läsa bra vid sin tredje födelsedag och kunna skriva vid fyra år." (6) I broschyrer från Stelle ser man foton på mödrar som håller upp ordskyltar för sina 6-månaders barn. Enligt waldorfpedagogerna är grundskolans kardinalfel att den i förtid söker utveckla barnens intellekt. Men mästaren James säger till Richard Kieninger att barnens intellekt ska utvecklas mycket tidigare. Vilken andeskådare har rätt? Det faktum att waldorfpedagogiken är oförenlig med grundskolans läroplan borde vara ett tillräckligt sakskäl för ett entydigt nej till Steinerskolor.
1981 publicerades den statliga utredningen "Fristående skolor för skolpliktiga elever". (7) Den tillsattes 1979 med uppdraget att utreda frågor om skolor med annan huvudman än stat och kommun. Sakkunnig i utredningen var antroposofen Frans Carlgren!!! Resultatet blev en öppnare inställning till friskolor. Den 8 december 1982 beslutade riksdagen att statliga bidrag ska utgå under följande betingelser: "För statsbidrag bör krävas att den fristående skolan genom andra inslag eller annan uppläggning av verksamheten jämfört med vad som normalt förekommer i grundskolan är till nytta såsom ytterligare erfarenhetsunderlag för eller annat komplement till det allmänna skolväsendet." (8) Tretton friskolor fick statsbidrag omedelbart efter att den nya förordningen trätt i kraft 1983. Åtta var waldorfskolor och fem kristna skolor. Efter 1984 har cirka 35 skolor fått statsbidrag – med waldorfskolor i klar majoritet. Anmärkningsvärt är att socialister är en stark påtryckningsgrupp för waldorfskolor. Vänsterpartiet kommunisterna är statistiskt överrepresenterade bland waldorfföräldrar. Det ger onekligen ett visst stöd för åsikten att desillusionerade marxister under åttiotalet blivit ockultister. Den 27 januari 1983 uppvaktades kulturminister Bengt Göranson av en grupp socialistiska föräldrar med barn i waldorfskolor. Kända namn var t e x författarna Agneta Pleijel och Margareta Garpe. Under diskussionen framhöll Göranson flera gånger att han var positiv till waldorfskolorna. (9) Här visar Bengt Göranson sin okunnighet om Steinerskolor och waldorfpedagogik. Det rimmar dåligt med vad han skrev i artikeln "Bekämpa ockultismen", återgiven i boken "Gud, makt och pengar" från 1988: "För den som i likhet med mig är uppväxt i ett samhälle… som starkt präglats av folkrörelsernas bildningssyn med deras starka tilltro till förnuftet och upplysningen, är det naturligtvis aningen deprimerande att se de många uttryck för ockultism som kommer till synes i vårt samhälle… Som skolminister har jag naturligtvis haft anledning att ställa iakttagelsen i relation till skolans undervisning i religionskunskap." (10) Bengt Göranson blev förd bakom ljuset i fallet waldorf och en stor del av skulden får läggas på Skolöverstyrelsen som inte tillräckligt kritiskt granskat waldorfskolorna och deras ockulta kunskapssyn. Ockulta och religiösa sekter typ Livets ord, scientologer, antroposofer m fl hänvisar alla till en formulering i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där det i artikel 26.1:3 står: "Rätten att välja den undervisning, som skall ges barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar." Men denna förklaring får inte fattas så, att ockulta och religiösa sekter ska ha rätt att bilda egna skolor. Skolans kunskapsförmedling ska vara objektiv och vila på en vetenskaplig grund. Tyvärr har inte SÖ följt en konsekvent linje när det gäller konfessionsskolor – och dit får waldorfskolorna räknas. Tvärtom lovar nuvarande skolministern Göran Persson att statsbidragen till fristående skolor ska bli ännu generösare 1991. Men att öppna dörren för antroposofer, Livets ord, Hare Krishna, scientologer m fl vore en utbildningspolitisk katastrof. SÖ har ett stort ansvar att se till att kunskapsbegreppet inte blir urholkat och relativiserat. Det är dags för våra ledande skolpolitiker att lära sig skilja på uppenbarelsekunskap och vetenskaplig kunskap.
1977 publicerades utredningen "Kristofferskolan som pedagogiskt instrument". (11) Sex personer under ledning av professor Karl-Georg Ahlström vi Lärarhögskolan i Uppsala stod för innehållet. Gruppen hade mycket kort tid på sig och dessutom sina ordinarie arbeten att sköta. Det innebar att man inte hann läsa in den digra litteraturen om waldorfpedagogikens teoretiska grundvalar. Ännu märkligare är att det inledande teoretiska avsnittet skrevs av Eva Almgren, som själv genomgått den tvååriga lärarutbildningen vid Rudolf Steinerseminariet i Järna och alltså redan var antroposofiskt inriktad. Hennes resonemang och yttranden om antroposofi är också helt apologetiska utan någon som helst kritisk distans eller förståelse för skillnaden mellan uppenbarelsekunskap och vetenskaplig kunskap. På ett ställe kan man t ex läsa följande märkliga kommentar: "Inom waldorfpedagogiken försöker man inte forma eller fostra barnets inre jag." (12) Utredningen får betraktas som en vetenskaplig katastrof. Tragiskt ter sig därför Skolöverstyrelsens yttrande över utredningen: "Enligt SÖ:s bedömning har Uppsala-gruppen på ett förtjänstfullt sätt beskrivit och analyserat Kristofferskolans pedagogiska verksamhet. SÖ finner ingen anledning att frångå Uppsala-gruppens allmänt positiva omdöme om verksamheten." (13) Något bättre men fortfarande oklar är Sixten Marklunds utredning från 1986, "Fristående skolor och alternativ pedagogik". Marklund kommer här med en viss kritik av Steiners "andevetenskap" och han framhåller att den inte är empirisk. Han karakteriserar också Steiners kulturhistoria som "något nattstånden". När det gäller antroposofernas kunskapssyn skriver Marklund: "I Rudolf Steiners "Vorträge" ser de ett oförgripligt budskap om hur skola och undervisning bör och måste utövas. Bortsett från att en sådan monolitisk och fundamentalistisk syn alltid kan diskuteras ur etisk synpunkt så gäller att halvseklet efter Rudolf Steiners död kan ha luckrat upp hans "sanningar" och därmed gjort dem även kunskapsteoretiskt diskutabla." (14) En sekt har tre ansikten: ett som presenteras utåt i massmedia och reklam. Ett annat för den ordinarie medlemmen som anses andligt tillräckligt utvecklad att få veta några fler sanningar. Och slutligen ett för den inre kretsen som ytterst styr verksamheten och vars sanningar och hemliga kunskap aldrig får presenteras utåt. Och det är i den inre kretsen som de mera ljusskygga åsikterna kan ventileras eftersom man litar på medlemmarnas obrottsliga lojalitet mot läran. Antroposoferna är inget undantag i det här fallet. I diskussioner med waldorfpedagoger fick till och med Sixten Marklund detta förhållande klart för sig. Han skriver i utredningen: "I ögonblick av ingivelse kan de i meningsutbytet mot en "icke-troende" sig emellan utbyta det slags augurleende som skvallrar om de invigdas samförstånd och överseende med den oinvigdes fåkunnighet." (15) Trots sin kritik avslutade Marklund utredningen med kommentaren att skolorna var en tillgång för det allmänna skolväsendets utveckling och att de därmed försvarade sin plats som bidragsberättigade skolor. Han ser heller ingen fara i att en öppnare inställning skulle kunna resultera i en svårkontrollerad och vildvuxen flora av friskolor. Här visar Marklund en enastående okunnighet och naivitet vad det gäller ockulta och religiösa sekters önskan om friskolor. Dessa rörelsers totalitära anspråk kommer inte att minska när de får egna skolor. Snarare ger man dem en maktbas för spridande av sina kunskaps- och livsfientliga världsbilder. När antroposofer hänvisar till att deras skolor är så noga undersökta och godkända av SÖ så är det en sanning med mycket stor modifikation. En ny kritisk, vetenskaplig utredning om waldorfpedagogik skulle behövas.
"Waldorfskolan är en fristående skola som är religiöst och politiskt obunden och är öppen för alla." Så står det i broschyrer från skolan. Fler och fler föräldrar börjar nu inse att de blivit lurade in i ockultism genom waldorfskolan. Efter att ha tagit sina barn ur Kristofferskolan skrev psykologen Madeleine Kats följande reflexion i Svenska dagbladet: "Nu efteråt kan jag se att jag – liksom troligen många av de föräldrar som idag köar – totalt missuppfattat budskapet. Antroposofin är en religiös rörelse. Det handlar alltså i första hand om religion – pedagogiken bygger på denna tro och kan inte lösgöras från den i lämpliga bitar." (16) När det gäller waldorfskolan är antroposoferna experter på att med ett förvirrande nyspråk dölja den verkliga sanningen. "Fördjupad människokunskap"=Steiners ockulta lära, "morgonspråk"=morgonbön, "andevetenskap"=Steiners ockulta lära, "kunskapsväg"=skolning till skådare i andevärlden, "fördjupad psykologi"=Steiners ockulta utvecklingspsykologi o.s.v. Naturligtvis blir föräldrar förvirrade och lätta offer med allt tal om frihet och om att utveckla hela människan. Att skolpolitiker och myndigheter också blivit lurade tillhör det verkligt tragiska i sammanhanget. Men det börjar röra på sig. Arga föräldrar som kommit på att de blivit förda bakom ljuset hörs allt oftare i debatten. En av dessa föräldrar är Gösta Wilson, författare till boken "Jag trodde på Waldorfskolan". Som så många andra trodde han på skolans försäkringar om att det bara handlade om alternativ pedagogik och att den var konfessionsfri. Sakta men säkert krossade verkligheten myten vilket resulterade i åtskilliga konflikter med skolan. Istället för att bara falla undan för trycket som de flesta föräldrar, började Gösta Wilson läsa allt han kom över om antroposofi och waldorfpedagogik. Långsamt växte en helt annan bild av skolan fram. Han skriver: "Det tog tid innan jag för mig själv kunde erkänna att jag blivit duperad. Hur grundligt förstod jag inte förrän efterhand genom nya erfarenheter och noggranna studier…". (17) Ständigt och i alla informationsskrifter hävdar antroposofer att waldorfskolan är en metodskola och inte en konfessionsskola. Denna deklaration är missvisande, för att inte säga helt falsk. Den antroposofiska indoktrineringen döljs bakom ett förvirrande språk och oklara termer.
Det gör väl ingenting att det är antroposofer som driver waldorfskolor – antroposofin kommer ju ändå aldrig in i undervisningen, hävdas det från skolpolitiker och journalister. Waldorf är en metodskola, inte någon världs- och livsåskådningsskola, lyder propagandan. I själva verket lyser den antroposofiska världsbilden igenom i alla aktiviteter. Så här står det i skolans kursplan: "Världen och människan har en andlig dimension. Denna grundstämning går genom alla ämnen". (18) De räcker med att läsa de enskilda Steinerskolornas tidskrifter för att se hur antroposofin kommer in i undervisningen. Jag tar ett exempel ur "Konungasonen", Rudolf Steinerskolans i Norrköping medlemsblad. Läraren Barbara Jacques skriver: "Klass 12 har under höstterminen gjort ett stort tema-studium om Goethes livsverk Faust… En hjälp till den här problematiken var oss andevetenskapliga skrifter av Rudolf Steiner, som arbetat intensivt med Faustdramat." (19) Föräldrar får genom skolornas medlemsblad ständiga informationer om andra antroposofiska aktiviteter, kurser, föredrag – inklusive Kristensamfundets möten. De blir snart indragna i den antroposofiska gemenskapen. Om denna sida av waldorfskolan skriver Madeleine Kats så här: "Det är klart att jag frågade ibland. Varför var de vackra arbetsböckerna så förbryllande lika? Hur kom det sig att en lärare som lät barnen räkna med blyertspenna istället för med tjock krita rörde upp en storm i skolan? Måste alla semestra tillsammans och ägna all fritid åt antroposofiska studier? Varför smusslade så många föräldrar med TV-n i källaren?… Frågorna ledde aldrig till någon diskussion, bara till pinsam tystnad och milda tillrättavisningar: så här är det. Punkt." (20) 1987 sände waldorfföreningen i Örebro ut en enkät till föräldrarna till de barn som gick i Johannaskolan. En av frågorna löd: "Vilka antroposofiska inslag i skolarbetet uppskattar du, vilka uppskattar du inte?" Detta är några av svaren: "De antroposofiska tankegångarna har mitt barn reagerat mot och mått dåligt av. Barn tänker ofta längre än vi tror." "Tillämpningen av antroposofin kan hos en del lärare få vissa dogmatiska drag som jag finner frånstötande." "Jag uppskattar inte den dogmatiska tolkningen av antroposofin som företräds av en del." "Jag uppskattar inte några sådana inslag. Innan vårt barn började den här skolan fick vi veta att antroposofi inte skulle delges barnen. Ett svek helt enkelt. Skulle SÖ få veta att denna lära används på lektionerna skulle bidragen dras in omgående." "Uppskattar inte när lärare, mer eller mindre direkt deklarerar reinkarnationstro i klassen. Är över huvud taget mån om att den bild av waldorfskolan som en fri skola, inte en läroskola, som jag haft när jag valde skola, skall vara sann. Annars känner jag mig lurad. Astrologiska inslag uppskattar jag inte. Dogmatismen är ju motsatsen till frihet. Bort med den antroposofiska korsetten." (21) Med dessa fakta som bakgrund kan man klarare förstå vad antroposoferna har för syfte med waldorfskolorna. Ett syfte som klart uttrycks i skriften "Bildning och utbildning inför 90-talet. Där står: "Rudolf Steinerseminariet vill förverkliga antroposofin, vilket med Rudolf Steiners ord innebär en förening mellan det andliga som verkar i människan och det andliga som verkar i kosmos." (22) Det kan också vara av intresse att se vilken attityd en del antroposofer har till skolmyndigheter. En journalist från den pedagogiska tidskriften Krut intervjuade 1987 waldorfläraren Ivar Heckscher vid Nibbleskolan i Järna. På en fråga om läroplanen svarade Heckscher: "Istället kommer vi varje läsår till Skolöverstyrelsen med en läsårsrapport om vad vi faktiskt gjort. Och det är ju egentligen skolstyrelsen som ska ha en eloge för att de är så progressiva att de gått med på det. På så sätt slipper vi ljuga – vilket vi annars inte skulle dra oss för." (23)
Asketism, rädsla för driftslivet och primitiv demontro är en central del i antroposofins världsbild. Många har undrat varför antroposofer verkar så aggressionshämmade. Svaret ligger i den osunda demoniseringen av driftslivet som Rudolf Steiner presenterar. Det är ingen slump att det i waldorfskolans kursplan står följande kommentar om puberteten: "I annat fall vaknar maktlystnad och erotik, vår tids gissel." (24) Enligt Steiner är aggressivitet och sexualitet kopplade till demoniska väsen som parasiterar på den som ger efter för sina drifter. Han har till och med skrivit mantratexter att läsas av de troende i syfte att fungera som exorcism mot dylika väsen. Hatdemonen beskrivs i mantratexten på följande vis: "Skåda det andra djuret, det visar tänderna I förvridet ansikte, det ligger i skuggan Gul med gråa inslag är hans kropp Hatet mot andeuppenbarelser Skapar den svaga varelsen åt dig i känslan Din kunskapsbild måste tämja honom." (25) Ständigt talar Steiner om förfinade önskningar och begär, att människan måste bli andlig och ren. Detta är den gnostiska attityden till den fysiska tillvaron som också lyser igenom i waldorfpedagogiken. Rockmusik förbjöds vid Kristofferskolan i Stockholm eftersom en lärare ansåg att barnen bara skulle lyssna på andlig och fin musik "som hjälper oss att vinna herraväldet över djuret inom oss". Vissa lärare är också emot att barnen dricker chocklad efersom det kan leda till onani. En stor del av antroposofins attityd till den fysiska tillvaron kan säkert spåras till Steiners egen person. Han var under tidigare delen av sitt liv blyg och överkänslig. Författaren Colin Wilson ger följande karakteristik i sin Steinerbiografi: "Han var en tillbakadragen, introvert ung man, så oförmögen att uttrycka sina känslor att en av hans närmaste vänner var övertygad om att han var känslokall… Han fann det "svårt med relationerna… till sinnevärlden". En psykiater skulle förmodligen ha ställt diagnosen beskedlig schizofreni, där schizofreni betyder bristande verklighetskontakt." (26) Waldorfpedagogiken ställer speciella krav på sina lärare i enlighet med Steiners psykologiska lära. Reumatism och gikt som drabbar en person i 45-60-årsåldern kan enligt Steiner ha följande orsak: "… mycket av dessa sjukdomsbesvär måste vi tillskriva ett otyglat koleriskt temperament hos någon lärare den nu vuxne haft som barn." (27) En asketisk pedagog är en bra pedagog, anser Steiner. Han kan med sin andliga kraft påverka barnen. Det viktiga är att han försakar de vanliga begären. Man undrar onekligen vad Skolöverstyrelsen har att säga om följande råd till en waldorflärare: "Hos en människa med mycket starka begär, vilken framför allt tycker om att äta och dricka gott och även för övrigt åstundar mycket, visar det sig om hon till exempel är lärare eller pedagog, att de ord hon riktar till sina elever inte har någon större verkan. De går in genom ena örat och ut genom det andra." (28) Den steinerska psykologin är osund, neurosskapande och livshämmande i största allmänhet. Givetvis påverkar detta eleverna på olika sätt. "Hur skall vi kunna leva så att vi lär oss att i första hand vända vår vrede och vår angreppslust mot oss själva och inte mot vår nästa" frågar waldorfpedagogen Frans Carlgren i en artikel i tidskriften På väg. (29) Att aggressivitet och sexualitet är starka drivkrafter som skapar psykologiska problem om de vänds inåt, tycks inte antroposofer förstå. Med sin demonisering av drifter och tal om förfinade känslor blir waldorfspedagogiken jämförbar med den "svarta pedagogiken" som psykologen Alice Miller skrivit så mycket om och varnat för.
I läroplanen för grundskola och gymnasium påpekas med eftertryck att ett av undervisningens mål är att eleverna utvecklar ett självständigt och kritiskt betraktelsesätt och att de vänjer sig vid en undersökande inställning till kunskaper och information. Men om man enligt antroposofin vill komma långt i andlig utveckling så är en kritisk läggning förkastlig. Steiner skriver: "Det finns barn som med helig bävan ser upp till av dem vördade personer. För dem hyser de en vördnad som i djupet av deras hjärta förbjuder dem att låta någon tanke på kritik eller opposition uppstå… Från dessa barns led utgår många lärjungar i ockultism." (30) Antroposofins pedagogiska ideal, vad gäller kritiskt och självständigt tänkande, är alltså det rakt motsatta grundskolans. Man skulle kunna tro att detta endast gällde för dem som vill utveckla sig till skådare i andevärlden, men även denna attityd dyker upp i waldorfpedagogiken. Enligt kursplanen är huvudtemat för klass 11 "tvivlet och dess övervinnande". Förebild är den medeltide graalsriddaren och här utgår man från Wolfram von Eschenbachs versepos Parsifal. Parsifal beskrivs på följande sätt i waldorfskolans kursplan: "Han övervinner tvivlet genom ny kunskap och förståelse för alltings inre sammanhang, världsordningens meningsfullhet". (31) Med andra ord lärs eleven att det kritiska tänkandet och tvivlet på en gudomlig allmakt är ett stadium som ska övervinnas genom "ny kunskap". "Du behöver inte tvivla längre när du tagit del av antroposofin – den nya kunskapen." I vårt postmodernistiska samhälle är antiintellektualism och nyandlighet en stark trend. Vi upplever idag en förnuftets kris. Antroposofin och waldorfpedagogiken är något av ideologiska spjutspetsar för denna förskjutning till magiskt tänkande och kunskapsrelativism. Vad få tycks inse är att trenden ytterst är ett hot mot demokrati. Det är förvånande att ständigt se eniga skolpolitiker och naiva journalister hylla ockultism som grundideologi för en skola. Med stödet till waldorfskolan ger skolpolitiker indirekt sitt stöd till övermänniskoideal, ras- och blodsmystik, demontro, astrologi och magiskt tänkande. Men kanske resonerar våra skolpolitiker som den ökände sektledaren Hasan ben Sabbah, ledare för de fruktade assasinerna under medeltiden. Enligt legenden lär han på dödsbädden, till sina efterträdare, ha yttrat – ingenting är sant, allting är tillåtet.
"Waldorfskolan är opolitisk och konfessionsfri" framhålls i informationsfoldrar. Ständigt betonas att det handlar om en metodskola och inte en livsåskådningsskola. Men verkligheten är en annan. Gösta Wilson, författare till boken "Jag trodde på waldorfskolan", satte sin dotter i Johannaskolan i Örebro därför att han trodde på försäkringarna om en konfessionfri skola. Vid det första mötet med "fröken" fick han påtalat hur viktigt det var att han inte ifrågasatte bibeln för då skulle barnet bli otryggt. Lite senare kom ett brev från läraren där det stod: "Jag har fått uppfattningen att hon (dottern-HB) får de bilder jag berättar i skolan ur Gamla testamentet oklara av ifrågasättande och tvivel, att hon blivit obunden och fri… Du är den som kan göra hennes världsbild hel eller tvärtom faktiskt… Det är av största vikt att vi inte drar i henne åt olika håll. Frihet är hennes livselixir." (32) Som ateist kunde Gösta Wilson naturligtvis inte hyckla en tro. Han hade förklarat för sin dotter att människor tror olika. Men denna kritiska attityd till bibeln gick inte för sig i Johannaskolan. "I strid mot waldorfskolans kursplan började barnet tänka", skriver Wilson. Lite senare påpekade en lärare att barnet inte mådde bra. Symptomet var att hon bara rörde på läpparna vid dagens böner. Detta inträffade alltså i en enligt reklamen "konfessionsfri" skola. Jämför nu ovanstående med vad som står i Kristofferskolans folder angående inre frihet och integritet: "Det är en självklar sak, att elevernas inre frihet och integritet på alla sätt måste respekteras, så att de vid mogna år helt på egen hand kan ta ställning i de stora livsfrågorna. Meningen är, att våra föräldrar, vilken livssyn eller religiös övertygelse de än omfattar, skall ha fullt förtroende för skolan på denna viktiga punkt." (33) Faktum är att elever i waldorfskolan utsätts för en omfattande religiös indoktrinering i alla skolans ämnen. I kursplanen uttrycks det lite försiktigt med orden: "Världen och människan har en andlig dimension. Denna grundstämning går genom alla ämnen." (34) I ämnet historia läses Gamla testamentet, inte som sagor utan som historisk verklighet. Det blir till slut naturligt för eleverna att ständigt relatera till Gamla testamentet eftersom de kontinuerligt matas med berättelserna. I artikeln "Gamla testamentet i 3:e klass" ur tidskriften På väg ges ett exempel: "Gamla testamentet blir självklart för dem och som Johan sa när han hörde i radio några flickor undra varför vi måste vara sjuka: "de har inte hört Gamla testamentet för då skulle de inte behöva undra över sjukdom och död"". (35) I målningsundervisningen ritar barnen sedan de religiösa berättelser de hört. Det kan gå till så att läraren läser en bön eller ett stycke ur bibeln och sedan får barnen måla efter berättelsen. Efter fjorton dagars arbete med skapelseberättelsen skrev en lärare följande kommentar: "Ingen gång under de två veckorna möttes jag av några tvivlande frågor. Det var helt naturligt att det var just så här det hade gått till i begynnelsens morgon." (36) Waldorfskolan är förmodligen den enda skolan i världen som kallar sig konfessionsfri men låter eleverna läsa böner tre till fem gånger per dag. Bönerna kallas missvisande för "språk", men är ofta hämtade ur Steiners bok "Böner för barn". I en artikel om barn och religion förklarar en lärare hur det går till: "Barnet behöver inte alls förstå bönens ord. Viktigare är att bönen sker regelbundet och att det alltid är samma ram och atmosfär." (37) Detta är en perfekt beskrivning av indoktrinering, att känslomässigt knytas till något man inte förstår. Att sedan som waldorfpedagoger påstå att barnen ska välja sin livsåskådning först vid mogen ålder är struntprat. Religion väljs inte efter intellektuell prövning utan efter känslor. Med waldorfskolans indoktrinering görs barnen mottagliga för en religiös (antroposofisk) världsbild som vuxna. Undervisningen är helt emotionaliserad i religionens tecken. Man måste vara stark och envis för att som elev kunna opponera sig i den känslomässigt förföriska stämning som råder. Inte ens de statliga utredarna av Kristofferskolan insåg hur indoktrineringen går till. I en bilaga skrev man: "Flertalet av lärarna i Kristofferskolan är antroposofer. Man skulle då kunna anta, att detta faktum skulle betyda en påverkan på eleverna i strid mot den objektivitet i religions- och livsåskådningsfrågor som är en hörnsten i svenskt skolväsen… Vid elevintervjuerna framgick klart, att den antroposofiska inställning som de flesta lärare har, var deras ensak. Eleverna fann det omöjligt att ange vilka lärare som var antroposofer och vilka som inte var det." (38) I själva verket förhåller det sig så att lärarna aldrig talar om för eleverna vad antroposofi är. Därför kan de inte känna igen antroposofin fastän de dagligen matas med den på olika sätt i alla ämnen. I waldorfskolan kan man följa konfessionell eller fri religionsundervisning eller också kan någon präst från vilket samfund som helst sköta undervisningen i enlighet med föräldrarnas önskemål. Det är givet att denna undervisning inte är saklig och objektiv utan syftar till att inpränta respektive religion i barnet, vilket strider mot grundskolans mål och riktlinjer. Den s k konfessionsfria religionsundervisningen ges av waldorflärare. Det visar sig att denna undervisning är konfessionsfri endast i den meningen att den inte är direkt knuten till något samfund. I PM för religionsundervisning för Kristofferskolan står det: "Den fria religionsundervisningen har till uppgift att väcka och vårda ett sinne för religiösa värden hos eleverna. Grundfärgen är kristen." (38) I ett så svårt och kontroversiellt ämne som religion är det oerhört viktigt att unga människor får en objektiv, allsidig och saklig undervisning. Det är pedagogiskt barbari att som steinerskolorna indoktrinerna unga människor med religiösa föreställningar och sedan påstå att de i vuxen ålder ska fritt få välja livsåskådning. Utgången är ju given.
Den antroposofiska "rörelsekonsten" eurytmi är ett mycket viktigt inslag i waldorfpedagogiken. Den som fortfarande tror att antroposofi inte kommer in i undervisningen borde studera teorin bakom denna "besjälade och förandligade gymnastik". I Steinerseminariets utbildningsbroschyr presenteras den på följande sätt: "Bland alla moderna rörelsekonster intar eurytmin en särställning. Den är en helt ny konstart, som har sitt ursprung i en antroposofisk syn på människan och hennes förhållande till "kosmiska realiteter"". (40) En närmare studie av eurytmin visar att det handlar om en form av rituell magi där andar och översinnliga krafter manipuleras. Elever tycks inte visa någon större entusiasm för dessa övningar. Lärare klagar ofta på bristande intresse hos barnen. De känner sig inte motiverade. Ljud och rörelser står enligt Steiner i ett magiskt förhållande till universum. Varje uttalad bokstav styr olika andliga krafter. "Den som kan behärska s-ljudet kan se in i männens själar och kvinnornas hjärtan", säger Steiner i boken "Eurytmi som synligt språk". (41) Med ljuden för c och k kan människan behärska materien utifrån anden. Det kan vara praktiskt att kunna denna magi när elever är bråkiga. Steiner ger ett gott råd till waldorflärare: "Tänk er att ni har en skrikhals framför er, en riktig slyngel som förekommer er som ett mycket påtagligt stycke materia och gör er en smula rädd. Ni är honom inte riktigt vuxen, men vill ändå schasa bort honom, trots att ni stelnar till vid hans uppförande, och nu säger ni till honom, men eurytmiskt: kusch! Överallt har ni möjlighet att förnimma dessa ting: hur han vänder sig bort, krampaktigt stelnar till inför den man säger kusch till, men hur man också kan behärska honom." (42) Men ännu viktigare än att manipulera människor är det att kunna styra de verkligt farliga demoniska väsendena Lucifer och Ahriman. "…med blåsljudet uttrycker man egentligen att man inte vill ha något med Lucifer att göra; det som är luciferiskt skall försvinna. När man gör ett stötljud ger man uttryck för att man vill hålla fast Ahriman…" (43) Dessa idéer påminner om Luthers problem med djävulen, som lär han funnits oftare i Luthers säng än hustrun, om man får tro den gamle prelaten. Det gällde för Luther att komma åt att fjärta i djävulens näsborrar. Då försvann han. Kanske är steget inte så långt mellan antroposofi och den lutherska läran.! Den som har tagit del av de teoretiska grundvalarna för eurytmin kan bara ruska på huvudet över dessa magiska manipulationer. Att kalla det för besjälad och förandligad gymnastik döljer inte det vidskepliga och bisarra i eurytmin. Hur stämmer rituell magi överens med grundskolans läroplan?
Under många års erfarenhet har jag sett barn fara illa i ockulta och religiösa sekter. Få vet vilket mödosamt arbete, intellektuellt och känslomässigt, det kan vara att frigöra sig från kunskaps- och livsfientliga föreställningar som inympats under barndomen. Antroposofins livshämmande världsbild utgör inget undantag. Ett stöd till waldorfskolor är oansvarigt ur utvecklingspsykologisk synvinkel. Barnens rätt i samhället borde innefatta rätten att slippa växa upp i vidskepelse. "… om jag inte genom böcker, föredrag, möten och information fått en falsk bild av waldorfskolan hade det aldrig blivit tal om denna skola för barnets del", skriver Gösta Wilson i sin bok. Hur många föräldrar ska behöva hamna i samma situation innan skolpolitiker vaknar? Noter
Ibid. s. 130. |